Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.   Related Paintings of Martin Mijtens d.a. :. | Woman Spinning | The Painter Jan Asselyn wsf | Judith rende gracas a Jeova 2 | santa catalina cadiz | The Frontispiece |
Related Artists:
Barthelemy Menn
(20 May 1815 - 10 October 1893) was a Swiss painter and draughtsman who introduced the principles of plein-air painting and the paysage intime into Swiss art. Menn was born in Geneva as the youngest son of four to Not (Rhaeto-Romance language form for Louis) Menn, a confectioner from Scuol in the canton of Grisons, and Charlotte-Madeleine-Marguerite Bodmer, the daughter of a wealthy farmer from Coinsins in the Canton de Vaud. Already at the age of twelve, Menn took drawing lessons from the little known Jean Duboi (1789-1849), and later, he entered the drawing school of the Geneva Arts Society. The repeated claim that he was also a pupil of the famous enameller Abraham Constantin (1785-1855) appears to be erroneous. In 1831, Menn was second in the annual drawing competition of the Geneva Art Society. The following year, he entered the studio of the Swiss history painter Jean-Leonard Lugardon (1801-1884), who was a pupil of Baron Gros(1771-1835) and acquainted with Jean-Auguste-Dominique Ingres (1780-1867). There, Menn was educated in figure drawing and composition before heading for Paris, where, in fall 1833, he entered the studio of Ingres. He was, therefore, no beginner when meeting the master, but needed some polishing and refinement in his art. In a letter to his friend Jules Hebert, Menn reported on the new situation: eEverybody, even the eldest in the studio tremble before Mr. Ingres. One fears him a lot in such a way that his corrections have a great impact. He is of an extreme sensibility,e while the education in Ingrese studio has been described by Theophile Silvestre, as follows: 'The students spend half of their time studying nature and half studying the masters among which they are especially attached to Phidias, the bas-reliefs of the Parthenon, classical sculpture in general.e This explains why among Menn's early works there are many copies after the Parthenon frieze that was accessible in Paris in a set of plaster casts at the Ecole des Beaux-Arts since 1816. (Fig. 2). Menn also copied several works by Raffael, Titian (Fig. 3), Veronese and Rubens in the Louvre, and works by Ingres. When the latter decided to give up his studio to take the post as director of the French Academy in the Villa Medici in Rome, Menn returned to his grandparents in Coinsins before following his master in fall 1834. His journey led him first via Milan to Venice, where he met briefly his compatriot Louis-Leopold Robert (1798-1835), and where he would copy works by Titian and Tintoretto. He then travelled via Padua and Bologna to Florence, where he met old classmates from Ingrese studio, and arrived finally in Rome in spring 1835. There, Menn copied works by Raphael and Michelangelo, but he also started to produce extraordinary fresh small landscape paintings in the open air. In summer 1836, he visited the Campagna, Capri and Naples, where too he drew and painted landscapes directly from nature, and copied classical antiquities from Pompeii as well as Giovanni Bellini's Transfiguration in the Museo Borbonico. When back in Rome, he produced history - and genre paintings, of which in 1837, he sent 'Solomon presented to Wisdom by his Parents' (Salomon presente e la sagesse par son pere et sa mere; Fig.N) to the annual Salon in Geneva. Menn returned via Florence, Siena and Viterbo to Paris in late 1838, where he exhibited at the Salon from 1839 to 1843, and where he became the drawing master of Maurice Dudevant, the son of George Sand. In her circle, he became acquainted with Eugene Delacroix (1798-1863) who wanted to employ him as an assistant while working on the decoration of the cupola of the library in the Palais du Luxembourg. At the same time, Menn got to know the painters of the Barbizon School, and especially Charles Daubigny (1817-1878). Most importantly, however, Menn became friends with Camille Corot (1796-1875), who, from 1842 onwards, visited Switzerland frequently. It was also in Paris that he became acquainted with members of the Genevan Bovy family who followed the utopian socialist ideas of Charles Fourier.
Henri-Horace Roland de La Porte
Paris 1724-1793 French painter. He was a pupil of Jean-Baptiste Oudry and was approved by the Academie Royale de Peinture et de Sculpture in 1761 as a 'painter of animals and fruit'. He presented his morceau de reception, the ambitious Vase of Lapis, Ornamented with Bronze and Placed near a Globe (Paris, Louvre), in 1763. This large painting is reminiscent of Oudry's work and depicts a collection of sumptuous objects against a simple cloth backdrop. Roland de la Porte's later works are much more intimate in scale and approach and depict simple rustic objects in a restrained yet realistic fashion in a manner akin to Chardin, for whose works his own have been mistaken. The Still-life with Bread and Fruit (Rotterdam, Boymans-van Beuningen) is bathed in a warm light; the composition is unusual in that the bread, plums and preserve pot are represented at the viewer's eye level, obscuring the top of the table. The Little Orange Tree (Karlsruhe, Staatl. Ksthalle) uses several devices similar to those used by Chardin: a light source comes from the upper left-hand side, throwing some of the surfaces into relief and highlighting them against the indistinct background; a single straw is brought into focus and seems to protrude out of the picture
Antonio Carnicero
Spanish Rococo Era Painter, ca.1748-1814 was a Spanish painter of the Neoclassic style. Born in Salamanca and died in Madrid. He was trained with his father, Alejandro Carnicero, a sculptor. He then traveled to Rome and returned to be named chamber painter for King Charles III of Spain. He also worked as an engraveor.